Ja bara man har lite tålamod så kan det en vacker dag spricka upp.. Även om det bara räcker ett tag så är det tillräckligt för mig.
Man blir lätt ännu mer deprimerad ju mer tiden går, desto svårare o ta sig upp om dagarna och tänka positiv.. Man känner sig värdelösare för varje dag och man kan inte hjälpa att undra... Ja de tankarna håller jag för mig själv.
Många har inte förståelse för hur det är och hur man kan känna sig, sådana människor har jag valt att aldrig lyssna på tur nog.
Gjorde väl inte saken bättre heller när jag ramlade förra våren och skadade axeln, nästan ständig smärta i ett år nu.. Har orsakat att man har blivit ännu mer deprimerad och gråtit allt för ofta av smärta och inte alls kännt för att umgås med någon.. Det bara byggs på och man fastnar i någon ond cirkel.
Men det är bara o bita ihop allt man kan och kämpa ändå och tänka, en dag ska
det vända, en dag ska det bli min tur, om ens bara för ett tag.
Och en vacker dag så ringer soc och vill hjälpa mig ut på nystartsjobb, och otroligt nog hamnade jag på ett härligt ställe. Sitter vid kassan i en söt liten butik ute på sjögatan där jag trivs. Har redan hunnit vara där i två månader nu, och det känns inte alls lika jobbigt att kliva upp på morgonen.
Även om flera år av deppression inte går över på nån månad så känns det ändå väldigt skönt att få må lite bättre för en stund och att få annat och tänka på.
Jag får hoppas det håller sig så länge det går och kanske är en vändpunkt äntligen..
Vill inte låta egoistisk, men nu vill jag att det ska vara min tur tack.
